Centerkritik mot regeringens miljöpolitik faller platt

Solveig Zander (C) svarar nu i Upsala Nya Tidning på min tidigare debattartikel om budgetpropositionen genom att kritisera regeringen för att den redovisar miljösatsningar även bortanför 2018. Det måste således vara någon form av mallaartikel Zander använt sig av, eftersom jag i min tidigare artikel just lyfter att regeringen kritiserats för detta långsiktiga grepp, och tydliggör att jag därför redovisar budgeten för 2017 och inget annat.
Att redovisa vilken politik man avser driva framöver är dock i högsta grad relevant. Något behov att ”blåsa upp” miljöbudgeten finns inte heller – en jämförelse mellan 2017 och 2013 talar sitt tydliga språk. Den rödgröna regeringen prioriterar miljöfrågor på ett helt annat sätt än vad alliansregeringen någonsin gjorde.

Men mer intressant än att jämföra budgetnivåer är förstås att jämföra vad som är det faktiska resultatet. Under mandatperioden har beslut tagits om att fyra reaktorer ska avvecklas – den första kärnkraftsavvecklingen sedan regeringen Persson. Istället för att kritisera regeringen borde Zander således applådera den energipolitik som nu förs.

Under alliansregeringen såldes det svenska överskottet av utsläppsrätter för att finansiera skattesänkningar. Alla de resultat som faktiskt hade uppnåtts i landet i form av minskade utsläpp blev därigenom till utsläpp i andra länder. Klimatförändringarna tar ingen hänsyn till var utsläppen sker, vilket innebär att alliansregeringens klimatpolitik inte kan betecknas som något annat än ett haveri. Den rödgröna regeringen makulerar istället det svenska överskottet av utsläppsrätter. Och aviserar nu dessutom att man från 2018 kommer att köpa utsläppsrätter från andra länder, för att även makulera dessa. Istället för att kritisera regeringens klimatpolitik borde Zander således applådera den.

Att klimatförhandlingarna misslyckades i Köpenhamn kan förstås inte alliansregeringen bära hela skulden för, men Zander borde vara nöjd med att det gick bättre i Paris – och att propositionen om ett svensk godkännande av klimatavtalet från Paris nu är lagd till riksdagen. Likaså borde Zander vara nöjd över att en proposition om klimatlag är på gång. Och istället för att kritisera regeringen för att satsa på klimatbistånd borde Zander vara stolt över att Sverige är det land i världen som bidrar mest per capita till FN:s fond för klimatinvesteringar.

Vad gäller naturvårdspolitiken ser vi kanske ännu större skillnader mellan alliansregeringen och den rödgröna regeringen. Hundra nya naturreservat under mandatperioden hittills talar sitt tydliga språk. Är Zander negativ till det?

Att vi nu också stimulerar resurshushållning mer genom de skattesubventioner på reparationer av vitvaror, cyklar mm som finns i budgetpropositionen är grön skatteväxling på riktigt. Är Zander negativ till det?

Den miljöpolitik alliansregeringen trots allt hade var supermiljöpremien. Det är därför tämligen förvånande att Zander nu kritiserar regeringen för att inte ha hunnit avveckla supermiljöpremien snabbt nog. Ett bonus-malus-system är förvisso bättre, men också mer komplicerat att införa. Ambitionen är dock att ha systemet på plats 1/1 2018 – om Zander nu accepterar besked för vad som händer även bortom 2017.

Solcellerna så avslutningsvis. Det direkta investeringsstödet till solceller har ökat med 800 procent under mandatperioden, och vi gör det nu enklare för den som vill sätta upp solceller på taket genom att helt momsbefria försäljning av solcellsel från mindre anläggningar. Det är en politik som driver på för en solrevolution liknande den tidigare vindkraftsrevolutionen. För större anläggningar har vi dock inte ännu en skattebefrielse på plats, på grund av osäkerhet kring EU:s statsstödsregler, men regeringen har utlovad en sådan – om Zander nu accepterar besked för vad som händer även bortom 2017.

Förbjud mikroplaster i produkter där de kan ersättas

När jag läste miljörätt framstod substitutionsprincipen, dvs kravet på att miljöfarliga kemikalier ska bytas ut mot miljövänligare om det finns alternativ, som en kraftfull lag. Men tillämpningen är inte idag vad den borde, vilket bland annat är tydligt vad gäller mikroplast. Mikroplast är små plastpartiklar, mindre än 5 millimeter i diameter. Mikroplast utgör den största andelen av allt plastskräp i världshaven. Plast bryts ned väldigt långsamt, samtidigt som tillförseln ökar kraftigt. Det leder till att mängden plast i våra hav hela tiden ökar. Forskningen visar samtidigt att mikroplast orsakar stor skada på den marina miljön.

Enda lösningen på problemet är att minska tillförseln av mikroplaster, därför är det nödvändigt att förbjuda användningen i produkter där mikroplasterna enkelt kan ersättas med andra material. Uppemot 40 ton mikroplast beräknas hamna i Östersjön varje år från produkter som duschgel, kroppsskrubb och ansiktsrengöring, produkter där de lätt kan ersättas.

Det finns exempel på företag som tar ansvar och ersätter mikroplasten med exempelvis kiseldioxid. Men industrins utfasning är allt för långsam.
Ett svenskt förbud mot mikroplaster skulle tvinga företag som vill sälja produkterna i landet att ställa om produktionen. Men det skulle också skynda på omställningen i andra länder och öppna upp förutsättningarna för ett heltäckande förbud i hela EU, en fråga som redan finns på EU-kommissionens bord. Lägger därför en motion i frågan!

25 miljoner till välfärden i Enköping

Enköpingsposten rapporterar nu hur de 10 så kallade välfärdsmiljarderna i statsbudgeten blir till 25 miljoner till Enköpings kommun. Vad som också är ett trendbrott i sammanhanget är att detta är generella medel som kommunerna kan använda där de själva anser att de gör mest nytta, till skillnad mot hur tidigare regeringar valt att rikta resurser till sådant man från nationell nivå ansett att kommunerna ska prioritera – vilket medfört omfattande administration för kommunerna, som nu kan undvikas.

En stark miljöbudget

Idag presenteras så budgetpropositionen för 2017. Sällan har nog förväntningarna på ett sjuprocentsparti i en minoritetsregering varit så stora som de förväntningar Miljöpartiet har haft att hantera som parti efter regeringsskiftet 2014. Både från internt och externt håll har kritik riktats mot att partiet misslyckats med att skapa politisk majoritet för några av frågorna i valmanifestet – trots att de allra flesta punkter i Miljöpartiets valmanifest har infriats eller är på väg att infrias.

När så regeringen presenterade klimatpaketet i budgeten för 2017 tog kritiken en märklig vändning. Nu hette det att Socialdemokraterna gör eftergifter för att rädda Miljöpartiet. Nej, de ökningar som vi nu ser i budgetpropositionen är inte till för att rädda ett politiskt parti, utan för att bidra till att rädda miljö och klimat!

En enkel jämförelse över miljö- och naturvårdsbudgeten över åren talar sitt tydliga språk. Budgetnivån var 2006 ca fyra miljarder. Under alliansens regeringsår låg den stilla eller minskade något, men efter regeringsskiftet har ett trendbrott kommit och en jämförelse mellan budgeten för 2017 och 2006 visar på en ökning om 73 procent. Ingen kan på allvar tro att det skulle ha skett om inte Miljöpartiet tagit plats i Sveriges regering. Skriver mer i UNT.

Förbjud kärnvapen i Sverige

Från den i sammanhanget lilla fråga om solceller på riksdagens egna fastigheter går jag vidare och skriver motion om den långt större frågan att förbjuda kärnvapen i Sverige.

Det svenska kärnvapenprogrammet, som initierades 1945, avslutades lyckligtvis 1972. Detta efter ett framsynt opinionsarbete av bland annat Inga Thorsson och Östen Undén. Idag finns en mycket bred samsyn i Sverige om att innehav av kärnvapen enbart skapar ökade risker och att ett krig som förs med kärnvapen enbart har förlorare. Även om det inte finns några politiska krafter som idag verkar i Sverige för ett förnyat kärnvapenprogram finns i dag inte heller något som reglerar förekomsten av kärnvapen i Sverige. Inte minst utifrån det ökade militära samarbete som idag växer fram är det därför angeläget att förbjuda kärnvapen på svenskt territorium.

Två regleringar snuddar i dag vid frågan. Den ena är lagen om kärnteknisk verksamhet, (SFS 1984:3), som innefattar förbud att utan tillstånd föra in uran eller plutonium i landet. Men tillstånd ges av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, varför lagen inte utgör något principiellt skydd mot kärnvapen på svenskt territorium. Både lagens förarbeten och dess lydelse är också tydlig med att det är civil kärnkraft som lagen avser.

Den andra är det internationella icke-spridningsfördraget, NPT, som slår fast att endast USA, Ryssland, Frankrike, Storbritannien och Kina tillåts ha kärnvapen. Sverige har genom NPT förbundit sig att inte tillverka, förvärva, mottaga eller använda kärnvapen – men fördraget hindrar inte att kärnvapen kan placeras på icke-kärnvapenmakters territorium så länge som kärnvapenmakten fortfarande har full kontroll över dem.

NPT ger dock en möjlighet skapa fullständigt kärnvapenfria områden genom att regionalt inrätta så kallade kärnvapenfria zoner, vilket också flera av våra grannländer utnyttjat. Norge och Danmark, som varit medlemmar av Nato sedan dess bildande 1949, har ett undantag som innebär att kärnvapen inte får placeras på deras territorier i fredstid. Finland har å andra sidan i sin Kärnenergilag från 1987 en formulering som rakt ut säger: ”det är förbjudet att införa kärnvapen till Finland” (FFS 1987 nr 990, § 4).

För att klargöra att kärnvapen inte får införas på svenskt territorium är det rimligt att införa en motsvarande lagstiftning som den finska även i Sverige.

Slopa arvsynden!

Idag lämnar Mediegrundlagskommittén sitt förslag till regeringen. Det är nog det mest intellektuellt utmanande arbete jag deltagit i. Samtidigt som vi är stolta över att vår tryckfrihet firar 250 år, har det under kommitténs arbete varit uppenbart att det är med stora svårigheter vi klämmer in dagens medielandskap i en lagstiftning som härrör från 1700-talet, där tekniken att trycka tidningar och böcker var själva kärnan i vad som skulle skyddas. Mediegrundlagskommittén har i de allra flesta delar lyckats hantera nya frågeställningar som tillkommit genom teknikutvecklingen med smärre justeringar av lagstiftningen. Men det står klart att lagstiftningen är inne i en återvändsgränd. Framöver måste vi ta ett helt nytt grepp om våra grundlagar, om vi ska kunna värna yttrandefriheten på ett sätt som inte hela tiden faller tillbaka på teknikval, och därmed också lämnar luckor varje gång nya sätt att sprida information tillkommer.

I en fråga har mediegrundlagskommittén dock misslyckats. Det gäller villkoren för ansvariga utgivare och publicering på tidningars webbsidor. Högsta domstolen fattade 2013 beslut där man förklarade att DN:s förre chefredaktör Gunilla Herlitz var ansvarig för en artikel som publicerats i tidningen flera år innan hon tillträdde. Beslutet innebar att Sverige har den orimliga ordningen att den som idag är ansvarig utgivare för en tidning kan hållas ansvarig för samtliga texter som finns sökbara på tidningens webbsida, oavsett när de ursprungligen publicerats. Detta då texter på tidningars webbsidor betraktas som om de vore publicerade på nytt varje dag. Till skillnad mot en publicering i en papperstidning – där det är den som var ansvarig utgivare vid publiceringstillfället som hålls ansvarig för texten – är det därför den som är ansvarig utgivare när en klagan väcks som hålls ansvarig. Även om hen inte kanske inte ens var anställd vid tidningen när beslutet om att publicera texten togs! I praktiken innebär det en form av arvsynd. Den som är ansvarig utgivare idag får ta ansvar för sina företrädares handlingar.

Kommittémajoriteten föreslår nu att denna arvsynd ska begränsas från oändlig tid till ett år. Det innebär att innan man tar jobb som ansvarig utgivare gör man bäst i att läsa igenom allt material på tidningens hemsida som härrör från det senaste året, för att inte i efterhand kunna fällas för texter som ens företrädare låtit publicera. Med tanke på den stora mängd texter en normal dagstidning publicerar på ett år är det en fullständigt orimlig uppgift! De flesta länder som kommittén har låtit göra jämförelser med har istället ordningen att samma regler gäller för papperstidning som digital publicering – dvs att den som är ansvarig utgivare vid publiceringstillfället hålls ansvarig för texten. Jag har därför reserverat mig mot kommittémajoritetens förslag till förmån för en sådan ordning.

En skillnad mellan publicering i en papperstidning och på webben är att den senare i större utsträckning finns allmänt tillgänglig också långt efter publiceringen. För att texter som bryter mot yttrandefriheten inte ska kunna ligga kvar föreslår jag därför vidare att om en anmälan mot en text inkommer ges den som då är ansvarig utgivare en möjlighet att plocka bort texten från databasen. Om hen inte då gör det betraktas det som ett nytt publiceringsbeslut.

Regeringen har nu att arbeta vidare med frågeställningen för att kunna lägga ett förslag till riksdagen. Förhoppningsvis tar regeringen fasta på de många goda förslag som mediegrundlagskommittén också presenterar, men i frågan om synen på webbpublicering istället går vidare med reservationen.

Skriver mer utförligt om saken i Svenska Dagbladet.

En ny papperstidning!

Samtidigt som presstödsnämndens genomgång av ansökningarna till utvecklingsbidrag kan kännas tröstlös ur perspektivet att det inte kommer särskilt många långsiktigt hållbara uppslag finns ett litet tecken på att nyhetstidningen som sådan inte är helt död än: en ny tidning riktad mot barn. SvD Junior går verkligen mot strömmen i en tid när allt fler avfärdar den yngre generationen som tidningsläsare. Och dessutom har man hittills lyckats väl med över 8000 prenumeranter, företrädelsevis föräldrar som köper tidningen åt sina barn får man förmoda.

Riksmötet öppnat!

En mycket bra regeringsförklaring, en förstklassig inspirerande konsert och Radio Uppland regeringsförklaring,rapporterar om min första motion för detta riksmöte. Riksmötet är öppnat med besked, och nu hoppas jag på ett riksdagsår i lika positiv anda som denna dag.

Dags att riksdagen lever som den lär

Så här dagen innan riksmötets öppnande har jag gjort klart en motion om att riksdagen ska klara sin elförsörjning med egna solceller.

Det finns idag en bred politisk samsyn kring målsättningen 100 procent förnybar el. Riksdagen har också fattar framsynta beslut för att möjliggöra en utveckling mot en helt förnybar elförsörjning, så som investeringsstöd för installation av solceller och gynnsamma skatteregler för den som producerar sin egen el. Det är dags att riksdagen för sin egen förvaltning och eget elbehov inte fortsätter att ligga steget efter i utvecklingen, utan ansluter till alla de som både minskar utsläpp och sina egna energikostnader genom att bidra till utbyggnaden av den fossilfri elproduktionen. Detta i synnerhet som riksdagen är en stor elkonsument, med ett totalt behov av totalt cirka 8 250 MWh el per år, för fastigheter, inhyrda lokaler samt bostadsrätter.

Faktum är att riksdagen redan idag har kapacitet till elproduktion, i form av ett dieseldrivet reservkraftverk med en kapacitet på ca 1 300 kW. Att riksdagen för egen del står kvar med en fot i den fossila energin – i strid mot alla politiskt antagna klimatmål – kan framstå som anmärkningsvärt.
Beräkningar på hur stor solcellsanläggning som skulle behövas för att produktionen skulle matcha årskonsumtionen av el visar att vad som behövs är en solcellanläggning i storleken 800 kW. Investeringskostnaden för en sådan anläggning uppgår till ca 10 miljoner kronor.

Riksdagen upphandlar för närvarande el som är märkt Bra Miljöval (E-ON Sverige). Det innebär att riksdagens elanvändning i normalfallet inte orsakar koldioxidutsläpp. Men det innebär samtidigt att riksdagens elanvändning i huvudsak bygger på befintlig vattenkraft, och inte bidrar till utbyggnad av den förnybara elproduktionen. Genom att istället investera i egen solel kan riksdagen istället bidra till att fasa ut icke-förnybar elproduktion – och samtidigt få lägre elkostnader på köpet!

Kostnader för solcellsanläggningar är starkt beroende av den internationella marknaden. Sverige har haft en prisnedgång på solcellsanläggningar under senare år tack vare en växande hemmamarknad, vilket har gjort att återförsäljare har importerat större mängder, men också tack vare lägre priser på den internationella marknaden.

Enligt Energimyndigheten uppgår kostnaderna för ett större komplett solcellssystem monterat på tak till i snitt 11,8 kronor per W. Den totala investeringskostnaden för att tillgodose riksdagens elbehov med solel på årsbasis skulle i så fall kunna uppgå till ca 10 miljoner kronor (800 kW * 11,8kr/W = 9,4 mkr). Skulle man även investera i ett batterilager skulle kostnaderna öka något, men å andra sidan skulle batterilagret kunna ersätta den befintliga diselgeneratorn för att ge back-up vid elavbrott, och göra riksdagens elförsörjning fossiloberoende!

Kultursamverkansmodellen i Västernorrland

Har under förmiddagen presenterat kulturutskottets utvärdering av kultursamverkansmodellen för Västernorrlands kommuners kulturnämndspresidier. Roligt om utskottets stora utvärderingsarbete kan komma till nytta regionalt! I just Västernorrland har man ju all anledning att vara nöjd över Kulturrådets fördelning av resurserna, eftersom man tillsammans med Gotland och Jämtland fått mest pengar per invånare. Samtidigt är det ju så att under perioden 2011-2014 har regionerna tillfört 149 miljoner kronor mer än staten till samverkansmodellen. Dags för ökat statligt engagemang, så jag ser fram emot budgetpresentationen för 2017.