Ett kulturarv tillgängligt för alla

Lagrådsremissen om kulturarvsfrågor som presenterades idag torde vara en av årets stora politiska överraskningar, sett till dess faktiska innehåll i förhållande till det förväntade. Sedan kulturministern aviserade att en stor proposition om kulturarvsfrågor skulle läggas har det spekulerats vitt och brett på tidningarnas kulturdebattsidor om att det skulle komma politisk styrning kring vad museerna ska fokusera på.

Verkligheten blev den motsatta: museernas självständighet gentemot den politiska nivån tydliggörs istället vad gäller innehållet. Att museerna styrs utifrån ett professionellt förhållningssätt, oantastligt från den politiska nivån, är själva fundamentet i den museilag som föreslås. Bland annat formuleras en lagparagraf så att huvudmannen för verksamheten, dvs stat, kommun eller landsting, ska ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Möjligheten för en politisk nämnd att gå in och överpröva om en utställning är lämplig eller inte ska inte finnas.

Men att politiken håller sig på armlängds avstånd från innehållet i museernas utställningsverksamhet, innebär inte att politiken inte ställer andra typer av krav. Aldrig så intressanta utställningar är fullständigt bortkastade om människor inte har möjlighet att besöka museerna. Tillgänglighetskraven skärps därför, med en uttalad ambition att alla verkligen ges möjlighet att ta del av de skatter som finns på våra offentliga museer. I museilagen föreslår därför en annan paragraf: ”Utställningar och annan publik verksamhet vid museerna ska vara tillgängliga för alla och anpassas till användarnas olika förutsättningar.” Många museer är förstås redan fullt medvetna om vikten av att tillgängliggöra lokaler för olika former av funktionshinder. Men långt ifrån alla är i mål med ett sådant arbete, varför ett lagstadgat krav behöver komma på plats!

Skriver mer om saken med Åsa Strahlemo i UNT.

Låt inte mediestödspropositionen bli en repris av filmpropositionen

I den filmpolitiska debatten igår vid Filmkonvent 2016 försökte allianspartierna skylla sin avsaknad av filmpolitik på att man inte fått vara med att påverka filmpropositionen. Sanningen var att man hellre ägnat sig åt krypskytte mot regeringen än att bidra konstruktivt för att få en bred politisk uppslutning kring filmpolitiken.

Från regeringens håll fanns självklart inget intresse att stänga alliansen utanför, ambitionen var att få en så bra proposition som möjligt – med bidrag i form av inspel från allianspartierna.

För att få förutsättningslösa diskussioner fanns därför inget omfattande material med ståndpunkter från regeringen till den första träffen mellan regeringspartierna och allianspartierna i frågan. Detta riktade dock alliansen kritik mot. Man ville ha något att förhålla sig till!

Sagt och gjort, till nästa möte fick man något att förhålla sig till. Men inte heller det var bra. Nu hette det att regeringen ju redan låst fast sig, och att fortsatt diskussion om propositionens innehåll var meningslös. Damned if you do it, damned if you don´t.

När den formella hanteringen tog vid i Kulturutskottet visade det sig dock att propositionen trots allt kunde antas, om än kompletterad med sju tillkännagivanden åt regeringen – med frågor att eventuellt komplettera filmpolitiken med framöver.

Min farhåga nu är att vi får se en repris av filmpropositionen vad gäller frågan om nytt mediestöd. Signalerna börjar komma att alliansen inte vill få ett underlag från regeringen att förhålla sig till. Vad händer om man i nästa skede återigen svänger 180 grader och intar positionen att nu när det finns ett underlag från regeringen tycker man att fortsatta diskussioner är meningslösa? I bästa fall kan vi, som men filmpropositionen, ändå få fram ett riksdagsbeslut därför att synpunkterna i slutänden är så ringa. I värsta fall stoppas en mediestödsproposition helt, och vi står där utan någon form av presstöd över huvud taget. Allianspartierna kommer förstås försöka peka ut regeringen som ansvarig för varje tidning som då går i graven. Men det enda rimliga är att den som stoppar en proposition också tar ansvar för sitt agerande.

Filmkonvent 2016 – dags för spotifyliknande lösning för film

På plats i Luleå för filmpolitisk debatt vid Filmkonvent 2016. Målsättningen med Miljöpartiets filmpolitik är att svensk film både ska ha sådan kvalitet och sådan bredd och mångfald att svensk film är angelägen för alla i Sverige, samtidigt som svensk film är intressant internationellt. För att klara detta är det tre saker som måste fungera.

Det första rör finansieringsfrågan. Det är dyrt att producera film, och – i synnerhet för ett litet språkområde – att få tillbaka produktionskostnaderna. Det behövs därför subventioner till filmproduktion om vi alls ska se en mångfald svenska filmer produceras. I regeringens budget för 2017 finns hela 547 miljoner kronor för filmpolitiken, vilket är mer än någonsin tidigare. Till det kan sedan adderas produktionsstöd från andra, så som regionala aktörer, SVT och TV4. Det som möjliggör denna utökning är att momsen på biobiljetter höjs till 25 procent. Idag är momsen 6 procent, men sedan tillkommer också en särskild biografavgift om 10 procent (som dessutom läggs på momsen), varför dagens totala skatt på biljettpriset är 16,67 procent. I pengar beräknas höjningen från 16,67 till 25 procent landa på cirka 6 kr. Genomsnittssvensken ser två filmer per år på biograf. Det innebär 12 kr högre biokostnad per år för genomsnittssvenskeb. För de som lever på marginalen är det förstås en nackdel, men de allra flesta biobesökare kan nog tycka att det är värt 12 kr per år för att kunna se svensk kvalitetsfilm även framöver. Att de partier som kritiserar reformen försöker hävda att skattehöjningen är från 6 till 25 procent, istället för att ge den sanna bilden att det är en höjning från 16,67 till 25 procent, visar att det inte är en så allvarlig höjning i verkligheten.

Men det räcker inte med en stabil finansiering för att filmpolitiken ska fungera. Urvalet av vilka filmer som i slutänden faktiskt ges stöd måste fungera. Ett brett inflytande ger bättre förutsättningar än dagens system. Därför inrättas fyra branschråd, med representanter från hela filmbranschen, vilket ger helt annan påverkansmöjlighet från fler än vad som varit fallet när enbart filmavtalets parter haft inflytande. Någon möjlighet för regering eller riksdag att påverka vilka filmer som faktiskt ska erhålla stöd ges inte, principen om armlängds avstånd upprätthålls, där vi från politiskt håll skapar ekonomiska förutsättningar för filmstöd, men överlåter fördelningen till professionen.

Den tredje biten är däremot inte riktigt på plats. Att med offentliga medel finansiera film som inte når publiken vore förstås bortkastat. Ett rimligt motprestationskrav för att erhålla produktionsstöd är därför att all film som finansieras offentligt är enkelt tillgänglig. Det bästa vore en lösning motsvarande spotify även för film. Precis som spotify givit en tillgänglighet till musik som slagit undan benen för piratnedladdning av musik, samtidigt som upphovspersonerna får betalt, skulle en liknande plattform för film kunna ge publiken enkel tillgång till film samtidigt som dagens problem med piratnedladdning av film skulle lösas. Vad väntar filmbranschen på? Inte ska det väl behövas politiska initiativ för att filmen ska klara det som musikbranschen klarat?

Tillägg efter debatten: Nattåg upp till Luleå följs nu av nattåg ner mot Stockholm, efter en dag i vintrigt Luleå med många glada tillrop från deltagare vid filmkonvent 2016 efter kulturutskottets paneldebatt om filmpolitiken. Mindre nöjda kommentarer fälldes om den moderata ledamoten, efter hennes uttalande om att den nya filmpolitiken är ett ”hafsverk” och att de branschråd som nu inrättas väl bara kommer att sitta och fika. Väldigt många i publiken, som arbetat under lång tid med att få den nya filmpolitiken på plats, kände sig djupt kritiserade, och förstås i synnerhet de i publiken som nu ska verka i branschråden. Med tanke på att dramatiker, skådespelare och regissörer länge krävt att få vara med och påverka hur filmstödet utformas i praktiken är jag övertygad om att de kommer utnyttja branschråden till annat än att dricka kaffe!

Budgetanförande

Mitt anförande från budgetdebatten i torsdags finns nu att se här. För den som hellre läser finns underlaget här:

Om man inte blickar bakåt innan man ska se framåt får man nog se upp. Så innan jag går in på de viktigaste bitarna av budgetpropositionen och hur vi stärker kulturpolitiken 2017, vill jag därför säga några ord om innevarande år. 2016 är ju första hela året med en rödgrön kulturbudget – och väldigt mycket positivt har hänt.

Omkring 180 musik- och kulturskolor runt om i landet har beviljats statsbidrag för att kunna utveckla verksamheten. Fantastiskt kul att göra lokala besök och bland annat höra hur det medfört att tidigare musikskolor har kunnat bredda verksamheten till dans och teater, och hur man då når fler barn. Utifrån kulturskoleutredningen kan vi nu gå vidare: det ska inte spela någon roll i vilken kommun ett barn växer upp – tillgång till kulturskola ska finnas!

Kulturrådet har nu också fattat beslut om bidrag till 27 Kreativa platser. En lång rad föreningar som aldrig varit i närheten av att få ekonomiskt stöd för verksamhet kan nu skapa lokala kulturaktiviteter. Den rödgröna regeringen har breddat den kulturella mångfalden, så att fler nås av kulturevenemang. Och för de som i debatten hävdat att det här skulle vara ytterligare ett storsstadsstöd kan jag konstatera att Jörn, Flen, Bollnäs eller Falköping inte är jättestora städer. Vad vi gjort är att skapa förutsättningar för mer kultur i hela landet!

En annan framgång är fri entréreformen. Allt fler besökare kommer till våra statliga museer, bland dessa också människor som inte varit traditionella museibesökare. Återigen en breddning, nu så att fler kan ta del av de skatter som finns på våra museer.

Om vi nu istället blickar framåt mot 2017 är den anslagshöjning som gläder mig allra mest att vi ökar anslaget till kultursamverkansmodellen. Kulturutskottets noggranna genomlysning över hur samverkansmodellen fungerat i praktiken visade på ett antal brister i modellen som regeringen nu snabbfotat åtgärdar – men framför allt såg vi i utvärderingen att det statliga bidraget till samverkansmodellen måste utökas. ”För lite, för sent” tycker förstås vissa om regeringens förslag nu – och visst behoven och önskemålen är större, men det är ett viktigt trendbrott att vi i budgetpropositionen nu har en förstärkning av de statliga resurserna till kultursamverkansmodellen.

Jag kan bara beklaga att enbart Liberalerna delar regeringens syn här. Även om man kunde få uppfattningen av Roland Utbults anförande att KD vill satsa på kultursamverkansmodellen är det ju så att även KD bara nästan når upp till regeringens nivå till kultursamverkansmodellen, även om man inte går fram med nedskärningar här på samma sätt som Centerpartiet och Moderaterna. SD föreslår förstås också nedskärningar och pekar ut vad det man vill att regionerna ska prioritera bort: vad man kallar mångkulturalistiska verksamheter. Om det är jazz eller rock eller något annat man åsyftar kan vi bara gissa oss till.

Den största politiska förändringen i kulturpolitiken 2017 rör emellertid filmpolitiken, där produktionsstödet till ny svensk film utökas. Visst, hur finansieringen ser ut kan man ha synpunkter på. Men det förbryllar mig att flera av allianspartierna inte ser det positiva i att fler nu inkluderas i hur filmstödet ska utformas och att stödet till ny svensk filmproduktion utökas. Moderaterna och Kristdemokraterna ligger här nära regeringens politik, båda partierna med 25 mkr i lägre stöd. Men Liberalerna föreslår en nedskärning på 235 mkr och Centerpartiet på 237,5 mkr. Det blir inte mycket ny svensk film 2017 om L eller C får styra kulturpolitiken!

Över huvud taget är det ny situation på högerkanten i kulturpolitiken. Moderaterna har traditionellt stått för den, får man säga, snålaste kulturpolitiken. Men nu är man plötsligt det alliansparti som lägger sig närmast regeringens ambitionsnivå.

Tyvärr inte för att man vill föra en så generös kulturpolitik, Moderaterna ligger trots allt nästan en halv miljard kronor under regeringsförslaget, utan för att övriga allianspartier föreslår ännu större nedskärningar, där Centerpartiet går fram allra brutalast och förslår nedskärningar på över 600 miljoner kronor.

När jag försökt ställa frågor till Centerpartiet kring varför man vill göra nedskärningar på i det närmaste varenda budgetpost, jag räknar till hela 33 minustecken i Centerns budgetförslag, har svaret varit att man minsann har fina skrivningar i sitt kulturprogram. Fina skrivningar är trevliga och bra – men de finansierar ingen verksamhet. Jag hoppas få höra bättre förklaringar från Per Lodenius idag till varför Centern går fram med så kraftiga nedskärningar – på allt från kultursamverkansmodellen via ersättningar till konstnärer till folkbildningen.

Men om jag så får avsluta med att återigen göra en jämförelse tillbaka i tiden kan jag konstatera att utfallet för statens totala kulturbudget 2014, dvs alliansregeringens sista år, landade på 12,7 miljarder kronor. Den rödgröna kulturbudgeten för 2017 omsluter 14,5 miljarder kronor. Även om vi tar hänsyn till inflation har vi en utökning som vida överstiger miljarden – och vallöftet om att tillföra kulturen en ytterligare miljard är därmed uppnått. Som kulturpolitisk talesperson för ett av regeringspartierna är jag stolt över den kulturpolitik vi hittills har lyckats åstadkomma!

250-årig tryckfrihet under hot

Idag högtidlighåller riksdagen 250-årsjubileumet av tryckfriheten, den äldsta tryckfriheten i världen. Utan tryckfrihet finns ingen grund för demokratin, så det är i lika hög utsträckning ett högtidlighållande av att en av byggstenarna i demokratins fundament kom på plats. Men kanske viktigast att komma ihåg att vi inte har haft en obruten tryckfrihet i 250 år. Bl a avskaffades den efter Gustav den tredjes statskupp, i samband med återinförandet av enväldet. Gustav III förbjöd bl a nyhetsförmedling om franska revolutionen, vilket i praktiken blev förbud mot nyhetsförmedling om Frankrike. Att lära av historien är viktigt. I synnerhet som vi nu ser inskränkningar av det fria ordet i vår omvärld, och hör sådana tongångar från SD.

Dags för nya former av grön skatteväxling

Skriver i Aktuell Hållbarhet om nya former av grön skatteväxling och varför en skatteväxling är den kanske allra viktigaste frågan för regeringen 2017. Grön skatteväxling ses traditionellt som att höjda skatter på sådant som är skadligt för klimatet/miljön växlas mot sänkt skatt på arbete. Den gröna skatteväxlingen ger dubbla vinster. Dels att höjda miljöskatter ger ekonomiska incitament till minskad miljöbelastning, dels att sänkningen av skatt på arbete blir en stimulans som kan minska arbetslösheten. Den främsta kritiken mot en grön skatteväxling handlar om att skatteintäkterna minskar i takt med att incitamenten till minskad miljöbelastning ger resultat. Kritiken är dock bristfällig. Den önskade miljöstyrningseffekten har ju då uppnåtts och inget hindrar att ytterligare skattereformer genomförs, exempelvis i form av successiva höjningar av miljöskatterna.

Miljöpartiet har alltid varit pådrivande för en grön skatteväxling. Inför valet 2014 såg Miljöpartiet dock behov av att öka de totala skatteintäkterna för att finansiera reformer inom främst jobb, skola och klimat, efter alliansregeringens omfattande skattesänkningar. Fokus har därför under mandatperiodens första två år varit skattehöjningar snarare än grön skatteväxling.

Den rödgröna regeringen kan således sägas ha höjt miljöskatter, som exempelvis bensinskatt och dieselskatt, växlade mot alliansregeringens tidigare skattesänkningar. Men även sett enbart till innevarande mandatperiod är det inte så att den gröna skatteväxlingen helt har lyst med i sin frånvaro, som bland annat Centerpartiet försöker göra gällande i debatten. 2017 halveras bland annat momsen på reparation av kläder, cyklar och skor och ett reparationsavdrag för vitvaror i hemmet införs, vilket också är en form av grön skatteväxling.

Möjligheten att helt och fullt kompensera höjda miljöskatter med andra skattesänkningar finns dock först när de totala skatteintäkterna inte behöver öka för att finansiera angelägna samhällsfunktioner. Den nivån närmar vi oss nu. I dag utgör miljöskatter ungefär fem procent och skatter på arbete utgör omkring 60 procent av skattebasen i Sverige. Så utrymmet för grön skatteväxling är stort!

Miljöpartiet ser stort behov av att införa ett flertal miljöskatter. Om vi ska klara omställningen till ett hållbart samhälle måste såväl skatter på utsläpp av koldioxid som skatter på olika miljögifter öka. Hur skatteväxlingen ska genomföras är däremot inte lika självklart. I stället för att generellt minska skatter på arbete finns andra varianter av skatteväxling som på tydligare sätt visar att skattehöjningen går tillbaka helt och fullt till medborgarna, och som ur det perspektivet kan vara att föredra.

Ett sätt kan vara att införa en koldioxidskatt där intäkterna betalas tillbaka lika för alla medborgare. En sådan konstruktion skulle med fördel kunna införas på flyg, så att de totala intäkterna från en flygskatt betalas ut – lika för alla – till skattebetalarna. Den som då flyger mindre än genomsnittet får mer tillbaka i skatteåterbäring än vad hen först betalat i flygskatt. Och den som betalat mer i skatt än vad hen får tillbaka får ett tydligt ekonomiskt incitament att flyga mindre! Grundkonstruktionen är inte ny, utan har prövats i British Columbia i Kanada. Där infördes en skatt på växthusgaser med upptrappning under ett antal år och med löfte om att pengarna skulle återföras, vilket skedde både genom sänkt skatt och i form av direkt utbetalning.

En annan variant av grön skatteväxling kunde vara att överföra grundtanken i det bonus-malus-system som utretts, där bilar med låga utsläpp premieras med en bonus som betalas med höjd skatt på bilar med höga utsläpp, till livsmedelssektorns klimatpåverkan. Genom höjd moms på klimatpåverkande köttproduktion kompenserad fullt ut med sänkt moms på livsmedel som inte orsakar omfattande koldioxidutsläpp, ges tydliga ekonomiska incitament till att ställa om till en mer klimatsmart kosthållning.

Klimatfrågan är akut. Att vänta på att tekniska lösningar ska minska utsläppen är ansvarslöst. Ekonomiska incitament till utsläppsminskningar är nödvändiga för att stimulera såväl teknikutveckling som livsstilsförändringar. För att få acceptans för tillräckligt omfattande miljöskatter är det dock nödvändigt att det sker inom ramen för en grön skatteväxling.

På samma sätt som Sverige har unikt goda förutsättningar att ur ett tekniskt perspektiv leda omställningen till ett hållbart samhälle, kan en framgångsrik ekonomisk modell vara vägledande för andra länder. Då får vår omställning långt större effekt än bara våra egna utsläppsminskningar. Att Sverige bidrar mest av alla länder per capita till FN:s gröna fond är utmärkt. Men att exportera ett synsätt på klimatskatter som andra länder kan efterfölja har förutsättningar att i ännu större omfattning bidra till minskade utsläpp globalt. En omfattande grön skatteväxling bör därför vara regeringens högsta prioritet 2017!

Kulturrådets beslut om Kreativa platser klart.

Kulturrådet har nu fattat beslut om tilldelning av resurser inom ramen för det nya kulturstödet Kreativa platser. Sammanlagt får 27 projekt över hela landet dela på 32 miljoner kronor. Kreativa platser är ett nytt kulturstöd som den rödgröna regeringen inrättat för att skapa förutsättningar att i större utsträckning nå ut med kultur i bostadsområden genom föreningar som inte nås av de etablerade kulturstöden, och jag är extra glad över att ett projekt i Uppsala finns med redan första året som stödformen finns. Men de som oroat sig över att bara storstäder skulle komma ifråga har oroat sig i onödan. Bland de beviljade stöden återfinns föreningar i bland annat Flen, Bollnäs och Falköping. Mer kultur i hela landet, helt enkelt.

Information om Kulturrådets beslut om vilka som erhåller stöd återfinns här.

Syntetisk svängmassa är lösningen på frågan om 100 procent förnybar el

Har under dagen varit på ett intressant seminarium om svängmassa – detta begrepp som seglat upp som ett hinder mot omställningen till 100 procent förnybar el efter att effektbalansen visats vara möjlig att klara. För att kort sammanfatta frågan så krävs en omfattande svängmassa för att säkerställa 50 Hz i elnätet +/- o,1 Hz. Större frekvensförändringar än så försämrar elkvaliteten, och med en förändring över 0,9 Hz är det många industrier som helt enkelt drabbas av driftstopp, med omfattande kostnader som följd. Sweco visar nu i en rapport att 2 kärnkraftreaktorer är nödvändiga att behålla om vi ska vara säkra på att inte överstiga så stora frekvensförändringar (se bilden). Men även denna utmaning har en lösning, och den heter syntetisk svängmassa. Kanske dags att komplettera elcertifikatsystemet med ett certifikatsystem för syntetisk svängmassa? img_6292

Breddad kulturskoleverksamhet i Uppsala

Gjorde på förmiddagen tillsammans med Linda Eskilsson ett studiebesök på Uppsalas färska kulturskola, med anledning av det statsbidrag verksamheten beviljats. Färsk, så till vida att den tidigare musikskolan i höst kompletterats med dans och teater, vid sidan av instrumentundervisning, vilket gör att fler barns och ungdomars intressen kan fångas upp. Statsbidraget används helt och fullt för att bredda verksamheten, inte till att sänka taxor. Intressant också att höra att det generellt minskade intresset för klassiska orkesterinstrument inte är ett så omfattande problem i Uppsala, men att man förstås måste arbeta aktivt med rekryteringsfrågan. Bland annat finns ”brasslek”, där barn redan i förskoleklass kostnadsfritt får prova att spela ett brassonstrument. Man har också börjat med gruppundervisning i piano, som ett led att korta köer, med positivt resultat. Kulturskoleutredningen var kanske inte så fel ute när man lyfte just gruppundervisning som koncept, även om det förstås måste göras en bedömning ivarje enskilt fall om en sådan pedagogik fungerar för eleverna.

Våga fokusera på framgångar!

Har fått, i mina ögon, oförtjänst kritik för att jag lägger upp en video där jag talar om mer resurser till naturreservat samtidigt som det finns andra problem som regeringens politik inte löser. Att det skulle vara som att ”spela luta nör Rom brinner”. Jag begriper mycket väl att det finns stora problem som vi inte rubbar än, men det hindrar inte att vi ska ta steg för steg och flytta fram positionerna. Att vi exempelvis säkerställer naturreservat för att om möjligt rädda hotade arter är något som alla gröna borde applådera istället för att rikta allt fokus på politik som inte går vår väg. Hur man kan komma till ståndpunkten att eftersom inte allt som sker nu är positivt är allt per definition bedrövligt begriper jag däremot inte. Som jag ser det är det stora hindret mot en fortsatt utveckling där vi steg för steg flyttar fram positionerna just detta fokus på politik där vi ännu inte lyckats. Väljarna lär ju inte ge MP ökat stöd om den retoriken fortsätter, och ett svagare MP i riksdagen efter nästa val lär inte gynna en utveckling mot ett hållbart samhälle. Jag må spela luta, men jag heller i alla fall inte bensin på elden.